Om att glorify musik.

I’m so punk rock I listen to whatever the fuck sounds good to me.

Jag är så glad att jag kom semifort ut ur den där konstiga jag-måste-bara-lyssna-på-en-sorts-musikstil-fasen. Jag kommer ihåg att jag ville straffa mig själv för att tycka om annan musik än den som jag ansåg vara tillräckligt häftig för mig. 
När Lady Gaga blev pop vägrade jag lyssna på henne, när Chisu kom ut med nya låtar (som jag faktiskt diggar) tillät jag mig lyssna på låtarna bara om de kom från radion.
Och visst höll det i ganska länge.
Ännu i gymnasiet, då jag lärt mig släppa manin att lyssna på en enda genre, kunde jag få gåshud av att lyssna på annan musik, och då menar jag inte för att jag tyckte det lät bra, utan för att jag tyckte det var så äcklig musik. 

Det stämmer, jag tycker att viss musik är äcklig. Korsfäst mig om du vill, men det finns musik som jag inte klarar av att lyssna på (t.ex Sam Smith), lite samma som att jag klarar inte av vissa böcker heller.

Jag såg det där citatet på tumblr och började tänka på att jag KAN faktiskt njuta av annan musik än symphonic power metal, eller punk metal eller vad för musik jag nu sen tycker allra mest om. Häromdagen lyssnade jag på en låt som var med i Lilla Melodifestivalen år 2006, för den är catchy as f_ck. Ja, jag tycker om sånger som är catchyga. Jag kan lyssna på en catchy låt som är så klyschig att själva innehållet påminner om en roskis, men musiken är rolig. Och jag får inte dåligt samvete av att lyssna på en halvbarnslig låt jag tyckte om när jag var elva år. 

Och ni som aldrig satt taggtråd runt er egen musiksmak kan inte veta hur skönt det är.